måndag 29 april 2013

Lilla grynet och lite om förlossningen

De går ju om möjligt ännu trögare med uppdateringen här med bebis än när jag var gravid! Men allt  är bra, lilla hjärtat växer så de knakar och däri finns väl också förklaringen till usel uppdatering, jag ammar hela dagarna! Mjölk har jag så det räcker och bli över...äntligen något min kropp verkar ha fallenhet för. Jag må vara ganska dålig på att bli gravid och att vara gravid var väl inte heller min starka sida, men amning är jag bra på!

Så kanske dags för en liten förlossningsberättelse? Vi får se vad jag kommer ihåg, jag verkar vara typen som glömmer allt ganska snabbt när det gäller förlossningen. Men ungefär så här gick det till...

Lilla Grynet var beräknad den 12:e mars och på måndag morgon den 11:e började jag få lätta värkar. Innan dess hade jag verkligen inte känt någonting, så jag trodde jag skulle gå över tiden. Värkarna höll på hela dagen, någon gång på förmiddagen gick slemproppen (men jag trodde ändå inte det skulle hända så mycket mer). På kvällen blev värkarna mer intensiva och jag och mannen försökte hålla koll på  hur långt det var emellan, men det varierade mellan tre och tio minuter. Jättesvårt att veta om det var på gång på riktigt! Jag tänkte att det var lika bra att försöka sova men efter midnatt gjorde det för ont för att sova så vi ringde förlossningen. Vi fick komma in och väl där blev jag undersökt och var öppen fem centimeter, bra ju! Eftersom värkarna var lite glesa fick jag morfin och en sömntablett för att kunna vila lite och på morgonen gick vi upp till förlossningen igen (vi fick sova på en annan våning). Värkarna fortsatte långsamt och för att öka takten tog de hål på fosterhinnorna vid lunchtid och värkarna blev mer intensiva. Någon gång på eftermiddagen satte de en ryggbedövning och all smärta försvann, hur skönt om helst! Allt förlöpte bra om än lite långsamt. Vi fick testa alla möjliga ställningar jag gjorde allt från att studsa på en pilatesboll till att vanka fram och tillbaka i rummet.Framåt kvällen, vid nio var jag helt öppen och där började vi märka att något kanske inte var helt som det skulle. Jag fick krystvärkar men inget hände för lilla grynet kom inte förbi benutskotten i bäckenet. Ryggbedövningen hjälpte inte mycket i det här läget och jag kämpade på med lustgasen. Nu började det bli så jobbigt att jag bara har suddiga minnen, jag var sååå trött! Klockan två-tre på natten hade jag haft krystvärkar i sex timmar och inget hände, så förlossningsläkaren kom in. De försökte vidga ytterligare med fingrarna (sjukt smärtsamt) och jag tryckte på för allt jag var värd men värkarna började bli svaga och det började bli uppenbart att lilla gumman satt fast! De frågade mig om jag orkade försöka lite till och jag kämpade lite till, men inget hände och till slut grät både jag och mannen. De försökte med värkförstärkande dropp men lilla gumman reagerade dåligt på det. Till slut bestämdes det att det fick bli ett snitt. Krystvärkarna fortsatte hela vägen till operationssalen men när den underbara narkosläkaren fyllde på ryggbedövningen inför snittet försvann smärtan, vilken lättnad!De satte upp ett skynke, mannen fick på sig operationskläder och han höll mig i ena handen och narkosläkaren höll i den andra handen. Och plötsligt hör vi lilla hjärtat skrika! Hon skrek så fort de tog ut henne, hon är så stark! Efter nästan två dygn var hon ute! Jag fick hålla henne en stund innan de tog ner mig till uppvaket. Jag var för trött för att ens orka vara ledsen över att inte ha henne hos mig just då. Hon fick i stället ligga innanför sin pappas tröja i några timmar. Det känns ganska fint att de fick den tiden också tycker jag.

Och till slut fick jag ha henne hos mig, hon är verkligen underbar!

Efteråt fick vi prata med både läkare och barnmorskor och fick förklarat att hon legat med magen upp och hade dessutom vänt huvudet så att hon försökte komma ut med pannan/ovansidan av huvudet i stället för bakhuvudet och fastnade. Det hade inte gått att få henne utan snitt. De verkade oroliga för att jag skulle vara helt traumatiserad, men ärligt talat så var det enda viktiga för mig att hon kom ut frisk och stark och det gjorde hon ju! Jag var inte rädd för förlossningen men hade inte heller illusioner om att det absolut skulle vara någon himlastormande upplevelse med delfinsång och profylaxandning. Jag kände hela graviditeten att bara hon kommer ut frisk så är det en lyckad förlossning. Skulle jag ha turen att bli gravid igen så tvekar jag inte att försöka föda vaginalt igen. Och eftersom vi så att säga gjorde hela förlossningsjobbet så räknas det som att jag redan haft en vaginal förlossning säger läkarna, så förhoppningsvis går det snabbare i all fall...