tisdag 28 maj 2013

Ingen mammablogg

Efter att ha tänkt över det lite har jag bestämt mig för att sluta uppdatera bloggen. Det här är en blogg om att försöka bli gravid med alla de problem det kan medföra om man inte är särskilt fertil. Det är inte, och var aldrig tänkt som, en mammablogg.

Tack alla ni som läst, det var ett fantastiskt stöd när vi kämpade med att få vår lilla dotter!

Bloggen kommer att ligga kvar, kanske kan den hjälpa någon annan.

Trevlig sommar!

måndag 29 april 2013

Lilla grynet och lite om förlossningen

De går ju om möjligt ännu trögare med uppdateringen här med bebis än när jag var gravid! Men allt  är bra, lilla hjärtat växer så de knakar och däri finns väl också förklaringen till usel uppdatering, jag ammar hela dagarna! Mjölk har jag så det räcker och bli över...äntligen något min kropp verkar ha fallenhet för. Jag må vara ganska dålig på att bli gravid och att vara gravid var väl inte heller min starka sida, men amning är jag bra på!

Så kanske dags för en liten förlossningsberättelse? Vi får se vad jag kommer ihåg, jag verkar vara typen som glömmer allt ganska snabbt när det gäller förlossningen. Men ungefär så här gick det till...

Lilla Grynet var beräknad den 12:e mars och på måndag morgon den 11:e började jag få lätta värkar. Innan dess hade jag verkligen inte känt någonting, så jag trodde jag skulle gå över tiden. Värkarna höll på hela dagen, någon gång på förmiddagen gick slemproppen (men jag trodde ändå inte det skulle hända så mycket mer). På kvällen blev värkarna mer intensiva och jag och mannen försökte hålla koll på  hur långt det var emellan, men det varierade mellan tre och tio minuter. Jättesvårt att veta om det var på gång på riktigt! Jag tänkte att det var lika bra att försöka sova men efter midnatt gjorde det för ont för att sova så vi ringde förlossningen. Vi fick komma in och väl där blev jag undersökt och var öppen fem centimeter, bra ju! Eftersom värkarna var lite glesa fick jag morfin och en sömntablett för att kunna vila lite och på morgonen gick vi upp till förlossningen igen (vi fick sova på en annan våning). Värkarna fortsatte långsamt och för att öka takten tog de hål på fosterhinnorna vid lunchtid och värkarna blev mer intensiva. Någon gång på eftermiddagen satte de en ryggbedövning och all smärta försvann, hur skönt om helst! Allt förlöpte bra om än lite långsamt. Vi fick testa alla möjliga ställningar jag gjorde allt från att studsa på en pilatesboll till att vanka fram och tillbaka i rummet.Framåt kvällen, vid nio var jag helt öppen och där började vi märka att något kanske inte var helt som det skulle. Jag fick krystvärkar men inget hände för lilla grynet kom inte förbi benutskotten i bäckenet. Ryggbedövningen hjälpte inte mycket i det här läget och jag kämpade på med lustgasen. Nu började det bli så jobbigt att jag bara har suddiga minnen, jag var sååå trött! Klockan två-tre på natten hade jag haft krystvärkar i sex timmar och inget hände, så förlossningsläkaren kom in. De försökte vidga ytterligare med fingrarna (sjukt smärtsamt) och jag tryckte på för allt jag var värd men värkarna började bli svaga och det började bli uppenbart att lilla gumman satt fast! De frågade mig om jag orkade försöka lite till och jag kämpade lite till, men inget hände och till slut grät både jag och mannen. De försökte med värkförstärkande dropp men lilla gumman reagerade dåligt på det. Till slut bestämdes det att det fick bli ett snitt. Krystvärkarna fortsatte hela vägen till operationssalen men när den underbara narkosläkaren fyllde på ryggbedövningen inför snittet försvann smärtan, vilken lättnad!De satte upp ett skynke, mannen fick på sig operationskläder och han höll mig i ena handen och narkosläkaren höll i den andra handen. Och plötsligt hör vi lilla hjärtat skrika! Hon skrek så fort de tog ut henne, hon är så stark! Efter nästan två dygn var hon ute! Jag fick hålla henne en stund innan de tog ner mig till uppvaket. Jag var för trött för att ens orka vara ledsen över att inte ha henne hos mig just då. Hon fick i stället ligga innanför sin pappas tröja i några timmar. Det känns ganska fint att de fick den tiden också tycker jag.

Och till slut fick jag ha henne hos mig, hon är verkligen underbar!

Efteråt fick vi prata med både läkare och barnmorskor och fick förklarat att hon legat med magen upp och hade dessutom vänt huvudet så att hon försökte komma ut med pannan/ovansidan av huvudet i stället för bakhuvudet och fastnade. Det hade inte gått att få henne utan snitt. De verkade oroliga för att jag skulle vara helt traumatiserad, men ärligt talat så var det enda viktiga för mig att hon kom ut frisk och stark och det gjorde hon ju! Jag var inte rädd för förlossningen men hade inte heller illusioner om att det absolut skulle vara någon himlastormande upplevelse med delfinsång och profylaxandning. Jag kände hela graviditeten att bara hon kommer ut frisk så är det en lyckad förlossning. Skulle jag ha turen att bli gravid igen så tvekar jag inte att försöka föda vaginalt igen. Och eftersom vi så att säga gjorde hela förlossningsjobbet så räknas det som att jag redan haft en vaginal förlossning säger läkarna, så förhoppningsvis går det snabbare i all fall...

tisdag 19 mars 2013

Jo men visst är hon här...

Vår lilla tjej föddes den 13 mars tidigt, tidigt på morgonen. En ganska punktlig dam må man säga. Det blev till slut ett akut snitt eftersom hon fastnade på vägen ut pga pannbjudning men vi mår båda bra. Det kommer nog en liten uppdatering här snart när vi börjat vänja oss lite mer vid varandra. Men så länge kan jag säga att vi mår bra och lilla fröken är den vackraste jag sett.

onsdag 6 februari 2013

Alltid är det nåt...

Jag inledde veckan (och numera vecka 36) med en släng av magsjuka. Inte precis vad man drömmer om som höggravid nej. Efter att inte ha fått ner någon vätska på 8 timmar fick vi komma in till akuten och sen till förlossningen där de tog många prover (jag vet inte än om det var vinterkräksjuka eller något annat) och jag var väldigt uttorkad så jag fick stanna kvar för bevakning och när mina värden såg bättre ut fick vi åka hem. Jag hoppas verkligen ingen blev smittad av något om det var ett virus jag hade! Men å andra sidan mådde jag aldrig direkt illa utan det var bara att allt som kom ner i magen kom upp igen lika fort så kanske var det bara min envisa magkatarr som var orsaken. Väldigt skumt. Men lilla hjärtat mådde bra. Eller när jag var som mest uttorkad och vi gjorde CTG så hade hon puls på 200 när hon var som argast över att bli petad på (och ner på 150 när hon lugnade sig), men dagen efter var hon sitt vanliga jag med 140 i vilopuls och 160 när hon rör sig lite. Vi kan nog inte räkna med när hon har en sparkfest, då kommer hon upp i 180, men det hade jag nog också gjort om jag levde runt så där. Barnmorskan försökte desperat få CTG-dosorna att sitta fast när magen rörde sig som mest frenetiskt.

Nu är jag hemma och vilar och dricker mängder med vatten för att återställa vätskebalansen...

söndag 3 februari 2013

Vecka 35

Jodå, vi hänger i! Och egentligen börjar det väl närma sig nu, men jäklar vad svårt det är för mig att ta till mig det här. Jag är väl själva motsatsen till en avslappnad och lycklig förstagångsmor som glatt shoppar till bebisen (utan en tanke på allt som kan gå fel). Men hon sparkar på därinne och jag mår (fysiskt) rätt bra. Lite foglossning och lite sammandragningar (och det är väl bra i det här läget, livmodern tränar ju), men annars är ju allt bra. Lågt blodtryck, fint blodsocker, järnet är väl ok och inga infektioner. SF-måttet var 32 när jag var 33+0 och hjärtat tickade på fint. Men ändå. Oron finns där hela tiden.

Lite har vi börjar fixa, jag har köpt de första kläderna, en amnings-bh, säng och skötbord lånar vi av en kompis (och i början ska vi ha en vagga som går i släkten och den har mamma gjort i ordning) och vagnen är ju beställd (och finns på plats men vi vågar inte hämta den än). Dagens projekt blir att beställa lite filtar, en tunn kudde,en skötbädd och lite annat på internet. Och snart kanske jag packar bb-väskan...

torsdag 27 december 2012

Lite panik

Ser man på,ett inlägg till samma vecka!

Igår tyckte jag bebis rörde sig väldigt lite så på kvällen, mitt i julmiddagen med mina föräldrar och svärföräldrarna, fick pappa köra in mig till förlossningen för kontroll. Mannen fick oroligt stanna hemma med sina föräldrar och min mamma. De gjorde ctg och ultraljud och allt såg ok ut även om hon (jo det är en hon!) rörde sig väldigt lite. Men hon tränade på att andas som hon skulle och sträckte lite på någon fot medan hon sov. I natt sov jag nästan inget alls, helt sjuk av oro.Men så i morse var hon igång igen. Men man blir så rädd!

Doktorn mätte henne och de uppskattade hennes vikt till 1500 g (+/- 10 %), så det verkar vara en ganska stor tjej just nu. Ska be barnmorskan kolla mitt blodsocker lite mer noga nästa vecka, jag hoppas hon inte är FÖR stor...det finns alltid något att oroa sig för.

måndag 24 december 2012

God jul!

Det har gått ännu en månad och i morgon börjar vecka 30...vi smygstartade julen med att slutligen beställa barnvagn. Hotet om tio veckors leveranstid gjorde att inte ens vi kunde vänta längre. Nu valde vi ju konservativt svart, så antagligen är det inga problem. Men bebis kan ju komma tidigare än planerat. En Brio Happy blir det!

Resten köper vi senare...vi har börjat titta, men nja...vi vill vänta lite till.

Nu önskar jag er stackars läsare som är kvar en superfin jul! Jag återkommer nästa år...


torsdag 22 november 2012

Vecka 25

Nu har vi haft två lugna veckor utan ytterligare incidenter och vi hoppas att det håller sig så! Magen växer och bebisen sparkar mer och mer. Men givetvis kan min oroliga själ inte nöja sig med det utan jag tänker ständigt på exakt hur mycket eller hur länge sedan det var bebisen sparkade. Stackars barn, jag kommer väl ta ordet hönsmamma till nya höjder.

När jag passerade 22 fulla veckor passade jag på att skaffa en gravidförsäkring. Av den typen som kostar pengar så att den faktiskt täcker något på riktigt. Trygg-Hansa blev det, precis som min egen försäkring. Om några dagar är jag 25 fulla veckor och det känns som en viktig milstolpe. Kanske, kanske vågar vi oss på att börja titta lite på lite grejer till bebisen då. Eller så väntar vi lite till. Till jul kommer mannens föräldrar hit och de vill nog gärna följa med och titta de också. Och man vet ju aldrig vad vi får i julklapp.

Det verkar som att det där med att köpa grejer till barnet är väldigt olika. En del börjar shoppa i vecka 7 och andra är som jag. Har inte köpt en pryl i vecka 25 och avvaktar nog lite till... En del verkar se det som att det är en ekonomisk fråga, att de vill sprida ut kostnaden. Men har man inte pengarna så får man väl spara lite? Just det ser jag INTE som ett problem. Bara för att jag inte köper nu betyder det ju inte att jag inte planerat för det.


tisdag 6 november 2012

Skrämselhicka

Usch! Igår eftermiddag fick jag en obehaglig överraskning på toaletten. Blod. Rött blod. Jag ringde förlossningen och åkte iväg till antenatalenheten på Östra sjukhuset som de rekommenderade. Mannen mötte mig där och vi lyckades komma precis tre minuter efter att de stängt så vi fick åka hiss upp till specialistförlossningen (?). Väl där fick jag lämna urinprov och sen vänta i två timmar på att de hade tid för mig. De gjorde ultraljud på magen (som visade en pigg bebis och fin moderkaka som inte såg ut att ligga för nära livmoderöppningen), vaginalt ultraljud (som visade en stängd 4 cm lång livmodertapp) och en gynundersökning (som visade lite gammalt blod och en polyp/utväxt på min livmodertapp). Kontentan blev att det verkade ofarligt och kanske kom blödningen från polypen men får jag ny blödning måste jag in igen.  Jag fick också order att lämna nytt urinprov till barnmorskan för jag hade lite vita blodkroppar i urinen som inte ska vara där och kan tyda på en lätt urinvägsinfektion (som kan ha med blödningen att göra). Idag har jag bara haft lite ljusbrun-beiga flytningar, inget konstigt alltså med tanke på att det var illrött igår. Men ändå, usch...Idag är jag hemma och vi får se hur länge jag stannar hemma, läkaren ville att jag skulle vila några dagar för säkerhets skull. Vecka 23 (22+0) idag. Snälla, låt det här gå bra!

lördag 3 november 2012

Uppdatering långt om länge...

Jodå, än hänger vi i! Nu är jag i vecka 22 och för ca tre veckor sedan var vi på RUL (som gick bra). Bebisen har börjar sparka så smått (lite svårt att känna allt med moderkakan i framvägg) och vi börjar ju närma oss den magiska gränsen när bebisen skulle klara sig om den föddes. Om tre veckor kanske jag kan slappna av lite (haha). Inte för att de finns några indikationer på att den vill komma nu alltså, jag har väldigt lite sammandragningar som tur är. Allt detta bra hindrar ju inte mig från att nästan oroa ihjäl mig såklart...

I min lilla bubbla har jag helt missat alla era kommentarer, ska svara på dem nu!