Lilla grynet och lite om förlossningen

De går ju om möjligt ännu trögare med uppdateringen här med bebis än när jag var gravid! Men allt  är bra, lilla hjärtat växer så de knakar och däri finns väl också förklaringen till usel uppdatering, jag ammar hela dagarna! Mjölk har jag så det räcker och bli över...äntligen något min kropp verkar ha fallenhet för. Jag må vara ganska dålig på att bli gravid och att vara gravid var väl inte heller min starka sida, men amning är jag bra på!

Så kanske dags för en liten förlossningsberättelse? Vi får se vad jag kommer ihåg, jag verkar vara typen som glömmer allt ganska snabbt när det gäller förlossningen. Men ungefär så här gick det till...

Lilla Grynet var beräknad den 12:e mars och på måndag morgon den 11:e började jag få lätta värkar. Innan dess hade jag verkligen inte känt någonting, så jag trodde jag skulle gå över tiden. Värkarna höll på hela dagen, någon gång på förmiddagen gick slemproppen (men jag trodde ändå inte det skulle hända så mycket mer). På kvällen blev värkarna mer intensiva och jag och mannen försökte hålla koll på  hur långt det var emellan, men det varierade mellan tre och tio minuter. Jättesvårt att veta om det var på gång på riktigt! Jag tänkte att det var lika bra att försöka sova men efter midnatt gjorde det för ont för att sova så vi ringde förlossningen. Vi fick komma in och väl där blev jag undersökt och var öppen fem centimeter, bra ju! Eftersom värkarna var lite glesa fick jag morfin och en sömntablett för att kunna vila lite och på morgonen gick vi upp till förlossningen igen (vi fick sova på en annan våning). Värkarna fortsatte långsamt och för att öka takten tog de hål på fosterhinnorna vid lunchtid och värkarna blev mer intensiva. Någon gång på eftermiddagen satte de en ryggbedövning och all smärta försvann, hur skönt om helst! Allt förlöpte bra om än lite långsamt. Vi fick testa alla möjliga ställningar jag gjorde allt från att studsa på en pilatesboll till att vanka fram och tillbaka i rummet.Framåt kvällen, vid nio var jag helt öppen och där började vi märka att något kanske inte var helt som det skulle. Jag fick krystvärkar men inget hände för lilla grynet kom inte förbi benutskotten i bäckenet. Ryggbedövningen hjälpte inte mycket i det här läget och jag kämpade på med lustgasen. Nu började det bli så jobbigt att jag bara har suddiga minnen, jag var sååå trött! Klockan två-tre på natten hade jag haft krystvärkar i sex timmar och inget hände, så förlossningsläkaren kom in. De försökte vidga ytterligare med fingrarna (sjukt smärtsamt) och jag tryckte på för allt jag var värd men värkarna började bli svaga och det började bli uppenbart att lilla gumman satt fast! De frågade mig om jag orkade försöka lite till och jag kämpade lite till, men inget hände och till slut grät både jag och mannen. De försökte med värkförstärkande dropp men lilla gumman reagerade dåligt på det. Till slut bestämdes det att det fick bli ett snitt. Krystvärkarna fortsatte hela vägen till operationssalen men när den underbara narkosläkaren fyllde på ryggbedövningen inför snittet försvann smärtan, vilken lättnad!De satte upp ett skynke, mannen fick på sig operationskläder och han höll mig i ena handen och narkosläkaren höll i den andra handen. Och plötsligt hör vi lilla hjärtat skrika! Hon skrek så fort de tog ut henne, hon är så stark! Efter nästan två dygn var hon ute! Jag fick hålla henne en stund innan de tog ner mig till uppvaket. Jag var för trött för att ens orka vara ledsen över att inte ha henne hos mig just då. Hon fick i stället ligga innanför sin pappas tröja i några timmar. Det känns ganska fint att de fick den tiden också tycker jag.

Och till slut fick jag ha henne hos mig, hon är verkligen underbar!

Efteråt fick vi prata med både läkare och barnmorskor och fick förklarat att hon legat med magen upp och hade dessutom vänt huvudet så att hon försökte komma ut med pannan/ovansidan av huvudet i stället för bakhuvudet och fastnade. Det hade inte gått att få henne utan snitt. De verkade oroliga för att jag skulle vara helt traumatiserad, men ärligt talat så var det enda viktiga för mig att hon kom ut frisk och stark och det gjorde hon ju! Jag var inte rädd för förlossningen men hade inte heller illusioner om att det absolut skulle vara någon himlastormande upplevelse med delfinsång och profylaxandning. Jag kände hela graviditeten att bara hon kommer ut frisk så är det en lyckad förlossning. Skulle jag ha turen att bli gravid igen så tvekar jag inte att försöka föda vaginalt igen. Och eftersom vi så att säga gjorde hela förlossningsjobbet så räknas det som att jag redan haft en vaginal förlossning säger läkarna, så förhoppningsvis går det snabbare i all fall...

Alltid är det nåt...

Jag inledde veckan (och numera vecka 36) med en släng av magsjuka. Inte precis vad man drömmer om som höggravid nej. Efter att inte ha fått ner någon vätska på 8 timmar fick vi komma in till akuten och sen till förlossningen där de tog många prover (jag vet inte än om det var vinterkräksjuka eller något annat) och jag var väldigt uttorkad så jag fick stanna kvar för bevakning och när mina värden såg bättre ut fick vi åka hem. Jag hoppas verkligen ingen blev smittad av något om det var ett virus jag hade! Men å andra sidan mådde jag aldrig direkt illa utan det var bara att allt som kom ner i magen kom upp igen lika fort så kanske var det bara min envisa magkatarr som var orsaken. Väldigt skumt. Men lilla hjärtat mådde bra. Eller när jag var som mest uttorkad och vi gjorde CTG så hade hon puls på 200 när hon var som argast över att bli petad på (och ner på 150 när hon lugnade sig), men dagen efter var hon sitt vanliga jag med 140 i vilopuls och 160 när hon rör sig lite. Vi kan nog inte räkna med när hon har en sparkfest, då kommer hon upp i 180, men det hade jag nog också gjort om jag levde runt så där. Barnmorskan försökte desperat få CTG-dosorna att sitta fast när magen rörde sig som mest frenetiskt.

Nu är jag hemma och vilar och dricker mängder med vatten för att återställa vätskebalansen...

Vecka 35

Jodå, vi hänger i! Och egentligen börjar det väl närma sig nu, men jäklar vad svårt det är för mig att ta till mig det här. Jag är väl själva motsatsen till en avslappnad och lycklig förstagångsmor som glatt shoppar till bebisen (utan en tanke på allt som kan gå fel). Men hon sparkar på därinne och jag mår (fysiskt) rätt bra. Lite foglossning och lite sammandragningar (och det är väl bra i det här läget, livmodern tränar ju), men annars är ju allt bra. Lågt blodtryck, fint blodsocker, järnet är väl ok och inga infektioner. SF-måttet var 32 när jag var 33+0 och hjärtat tickade på fint. Men ändå. Oron finns där hela tiden.

Lite har vi börjar fixa, jag har köpt de första kläderna, en amnings-bh, säng och skötbord lånar vi av en kompis (och i början ska vi ha en vagga som går i släkten och den har mamma gjort i ordning) och vagnen är ju beställd (och finns på plats men vi vågar inte hämta den än). Dagens projekt blir att beställa lite filtar, en tunn kudde,en skötbädd och lite annat på internet. Och snart kanske jag packar bb-väskan...

Vecka 25

Nu har vi haft två lugna veckor utan ytterligare incidenter och vi hoppas att det håller sig så! Magen växer och bebisen sparkar mer och mer. Men givetvis kan min oroliga själ inte nöja sig med det utan jag tänker ständigt på exakt hur mycket eller hur länge sedan det var bebisen sparkade. Stackars barn, jag kommer väl ta ordet hönsmamma till nya höjder.

När jag passerade 22 fulla veckor passade jag på att skaffa en gravidförsäkring. Av den typen som kostar pengar så att den faktiskt täcker något på riktigt. Trygg-Hansa blev det, precis som min egen försäkring. Om några dagar är jag 25 fulla veckor och det känns som en viktig milstolpe. Kanske, kanske vågar vi oss på att börja titta lite på lite grejer till bebisen då. Eller så väntar vi lite till. Till jul kommer mannens föräldrar hit och de vill nog gärna följa med och titta de också. Och man vet ju aldrig vad vi får i julklapp.

Det verkar som att det där med att köpa grejer till barnet är väldigt olika. En del börjar shoppa i vecka 7 och andra är som jag. Har inte köpt en pryl i vecka 25 och avvaktar nog lite till... En del verkar se det som att det är en ekonomisk fråga, att de vill sprida ut kostnaden. Men har man inte pengarna så får man väl spara lite? Just det ser jag INTE som ett problem. Bara för att jag inte köper nu betyder det ju inte att jag inte planerat för det.

Skrämselhicka

Usch! Igår eftermiddag fick jag en obehaglig överraskning på toaletten. Blod. Rött blod. Jag ringde förlossningen och åkte iväg till antenatalenheten på Östra sjukhuset som de rekommenderade. Mannen mötte mig där och vi lyckades komma precis tre minuter efter att de stängt så vi fick åka hiss upp till specialistförlossningen (?). Väl där fick jag lämna urinprov och sen vänta i två timmar på att de hade tid för mig. De gjorde ultraljud på magen (som visade en pigg bebis och fin moderkaka som inte såg ut att ligga för nära livmoderöppningen), vaginalt ultraljud (som visade en stängd 4 cm lång livmodertapp) och en gynundersökning (som visade lite gammalt blod och en polyp/utväxt på min livmodertapp). Kontentan blev att det verkade ofarligt och kanske kom blödningen från polypen men får jag ny blödning måste jag in igen.  Jag fick också order att lämna nytt urinprov till barnmorskan för jag hade lite vita blodkroppar i urinen som inte ska vara där och kan tyda på en lätt urinvägsinfektion (som kan ha med blödningen att göra). Idag har jag bara haft lite ljusbrun-beiga flytningar, inget konstigt alltså med tanke på att det var illrött igår. Men ändå, usch...Idag är jag hemma och vi får se hur länge jag stannar hemma, läkaren ville att jag skulle vila några dagar för säkerhets skull. Vecka 23 (22+0) idag. Snälla, låt det här gå bra!

Uppdatering långt om länge...

Jodå, än hänger vi i! Nu är jag i vecka 22 och för ca tre veckor sedan var vi på RUL (som gick bra). Bebisen har börjar sparka så smått (lite svårt att känna allt med moderkakan i framvägg) och vi börjar ju närma oss den magiska gränsen när bebisen skulle klara sig om den föddes. Om tre veckor kanske jag kan slappna av lite (haha). Inte för att de finns några indikationer på att den vill komma nu alltså, jag har väldigt lite sammandragningar som tur är. Allt detta bra hindrar ju inte mig från att nästan oroa ihjäl mig såklart...

I min lilla bubbla har jag helt missat alla era kommentarer, ska svara på dem nu!

En liten uppdatering...

Jodå, vi hänger i fortfarande. Men det är som att jag liksom inte har så mycket att säga om graviditeten. Jag är så rädd att jag i stort sett inte pratar om den alls. Det är något som är närvarande i mitt liv, men det känns så skört att jag inte vågar prata om det med någon. Jag har så klart berättat för min familj och några av mina vänner, men ändå...lite för tidigt för mig än. Ens på bloggen. Men jag kommer tillbaka när jag är redo. Nu är vi i vecka 17 och om två veckor är det dags för ultraljud, håll tummarna för oss!

Ett ögonblick av lugn...

Men det kommer mig inte vara länge om jag känner mig själv! Igår var vi på KUB-test och vi (eller snarare bebisen) fick ett jättebra resultat. Risken för Downs (som definitivt är det minst problematiska kromosomfelet) var mindre än en på tiotusen. Men framförallt, det fanns en sprattlande 61 mm lång liten bebis där inne! Lite större än genomsnittet så hade vi inte gjort ivf och vetat precis när befruktningen skedde, så hade beräknat födelsedatum flyttats från 12 mars till 10 mars. Vår barnmorska gör inte det, ivf-datumet gäller.
Jag undrar om jag kan slappna av lite nu? RUL är inte förrän den 15 oktober...en evighet bort.
Här är en bild på det lilla underverket:




- Posted using BlogPress from my iPhone

Nervöst vrak

Det är dåligt med uppdateringar hör nu och det beror på att jag tillbringar min tid med att ta mig från dag till dag. Att tänka framåt är liksom inte ett alternativ. Om tio dagar ska vi på ultraljud och få reda på resultatet av vårt KUB-test. Och fram tills dess kommer jag vara konstant skräckslagen. Varenda liten känning i livmodertrakten resulterar i panik-googlande. Illamåendet håller i sig, men jag har fått Lergigan comp utskrivet och det gör stor skillnad.

Mer uppdatering kommer, men just nu är det para panik och skräck i mitt huvud.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dåligt med uppdatering!

Men nu blir det skärpning. Jag är ganska lamslagen av illamåendet så det blir inte mycket skrivet här just nu. I morgon är jag 9+0 veckor och i förra veckan var vi på vårt första ultraljud. En läkare på carlanderska gjorde ett vaginalt ultraljud och vi fick se en liten, liten bebis (17 mm, precis rätt storlek) med ett tickande hjärta. Min lättnad var helt otrolig, men tyvärr verkar jag inte kapabel att inte oroa mig någon längre stund. Jag var ungefär lika orolig igen några timmar senare...

På onsdag är det dags för det första besöket hos barnmorskan. Ganska nervöst det också!

Här är bildbeviset på att jag är gravid! Ser ni den lilla handen till höger? Den större blobben till vänster av huvudet är gulsäcken.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nojig

I morse kände jag mig ganska ok så jag har tillbringat dagen med att noja över att jag plötsligt inte mår TILLRÄCKLIGT dåligt. Man kan liksom inte vinna när man är en livrädd gravid kvinna. Trots att jag faktiskt kräktes när jag kände en obehaglig lukt i morse kunde jag inte lugna mig, Nu känner jag mig lite mer illamående igen, måste skärpa mig...

Det som gör mig mest nojig är nog de ständiga sticken, mensvärken och ibland svid-känslan i livmodern. Jag har gissningsvis googlat "dagens krämpa i livmodern"+gravid ca 100 gånger redan. Det kommer bli en lång väntan tills på torsdag när vi ska på ultraljud på Carlanderska.

Älskar livsmedelsverket

Jag har precis upptäckt att man INTE ALLS behöver undvika sushi som gravid. Rå lax är helt ok så länge den är färsk! Tack livsmedelsverket! Här har jag gått och trott att det gällde samma sak för rå fisk som för rått kött, men så är det inte...Det enda jag är sugen på idag i mitt illamående är sushi (med mängder av ingefära) och jag hade förberett mig på trist vego-sushi, men fick äntligen en positiv överraskning.

Däremot ska man vara försiktig med gravad och rökt lax (kolla datumet), den har legat mycket längre.

Nu undrar jag ju varför mina vanligtvis upplysta vänner missat sådan relevant information? Detta har gällt sedan 2008. Paranoia? Jag har visserligen en vän som är rädd för hårdost också, det verkar som att vissa blir så hispiga att de inte ens kan tolka kostråden rätt...efter två missfall är jag såklart jätteförsiktig, men mina missfall hade INGET med vad jag ätit att göra och jag tänker inte låta oresonlig rädsla göra den här graviditeten jobbigare än vad den redan är. I det här läget är det nog bättre att jag får i mig någon mat överhuvudtaget, knappast läge att vara petig.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hänger i

Jo jag är fortfarande här, nervös och illamående, men fortfarande gravid. 7 veckor och en dag idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till graviditeten faktiskt. So far so good, men jag har varit med förr och sett alltför mycket både hända mig själv och andra för att kunna slappna av. Jag har ständigt illamående som ju påminner mig om att jag faktiskt är gravid, men bortsett från det känner jag inget utom diverse kramper, stick, svid och mensvärksliknande grejer i magen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera dem heller. Varje smärta känns ju som att allt ska gå åt skogen, men samtidigt är de ju där hela tiden så jag orkar ju inte ägna all tid åt dem heller. Svårt det där.

Om lite mer än en vecka ska vi på ett ultraljud på Carlanderska. Då kommer vi får veta om det faktiskt finns något där inne, än så länge har jag svårt att föreställa mig det. Veckan efter har vi fått tid på MVC. Jag var väldigt, väldigt tveksam till att boka en tid innan vi gjort ultraljudet, men Carlanderska insisterade på att jag skulle ringa redan nu. Jag är så rädda att jinxa den här graviditeten!

Enligt min gravid-app (som jag med stor tvekan vågade ladda ner) är pyret nu stor som ett litet hallon. Kom igen nu lilla pyret! Väx där inne!

Sömnlös

Här ligger jag mitt i natten och kan inte sova och det är inte första natten! Varje natt måste jag upp och kissa och sen dröjer det timmar innan jag kan sova igen...idag är jag 6+3 veckor och för två dagar sedan slog illamåendet till och igår premiärkräktes jag. Jag var stolt kräkfri sedan 2002, men inte nu längre. Oron finns kvar, men just nu har jag fullt upp med att må illa så den skjuts lite åt sidan. Alltid något positivt med illamående alltså.
Carlanderska har bokat in oss på ett första ultraljud om två veckor, jag är redan nervös. Jag hoppas så att det är en liten där inne!
- Posted using BlogPress from my iPhone

Ångest

Det här med graviditet är inte lätt. Först har man ångest för att testa och se om man är gravid alls och sen har man ångest för att bebisen ska vara kvar där inne. Idag kändes mina bröst mindre ömma vilket resulterade i psykbryt och förstörd semestertripp. Nu ligger jag och analyserar varje liten känsla...det här funkar ju inte! Jag måste försöka slappna av lite, men jag har ingen aning om hur! Idag ska jag vara precis 5 veckor...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Några test nu på morgonen...

Jag smög upp i morse när svärföräldrarna gått till jobbet och med darrande händer tog jag med kisskoppen och testen in till mannen i sovrummet. Tillsammans doppade vi först en sticka och sen den andra i koppen. Först syntes ingenting och jag började nästan gråta men så plötsligt började ett andra streck synas...då doppade vi det digitala testet också och det visade gravid 2-3, dvs 4-5 veckor vilket ju stämmer precis, jag borde vara 4+3 idag. Det verkar som att jag är gravid!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Same, same...

Ja här händer det inte mycket. Enligt FF är jag idag 4+4 och jag har inga symptom förutom pyttelite ont i brösten och så de jäkla spottingsen. Och mycket saliv i munnen. Det har jag haft i över en vecka och jag har aldrig hört talas om att det ska vara ett symptom förut, men lite googlande visade att jag tydligen inte är den enda...Jag inser ju att det är absurt att önska att få må illa, men eftersom jag har svårt att tro på det här så skulle till och med illamående vara välkommet.

Dagens test

Dagens test visade 3+, d.v.s. att min hCG-nivå tyder på att jag är i mer än vecka 5. Det är inte så sannolikt, jag borde vara ynka 4+2, men jag hoppas att det tyder på att jag har ett friskt litet frö där inne som producerar mycket hCG. Men jag har fortfarande bruna spottings, de verkar aldrig ta slut. Jag kommer inte på något vis känna mig trygg i graviditeten förrän jag passerat 12 veckor och definitivt inte det minsta lugn innan jag passerat 7 veckor då jag fick missfall förra gången. Jag känner mig avundsjuk på dem som får ett positivt test och sen ser en frisk graviditet och en liten bebis framför sig. Jag tar en dag i taget.

Nervös väntan

Ja nu finns det inget jag kan göra utom att vänta...igår hade jag fortfarande spottings, idag har jag inte sett något än, men jag är ju inte heller så benägen att kolla ;) Jag har funderat mycket på vad det kan betyda att mina tester var så mörka redan på 10dpo! Efter att ha visat upp dem på FertilityFriend fick jag massor av kommentarer, ingen verkar ha sett så mörka test förut så tidigt så många undrade om jag möjligtvis hade ägglossning tidigare än jag trodde eller till och med är gravid från förra månaden. Jag kände mig ganska säker på att jag hade ägglossning den 20/8, alla tecken tydde på det, men ibland ser man ju vad man letar efter eller? Men ändå, jag tror ändå att det är rätt. Någon föreslog att det kan vara tvillingar, så att mer hCG utsöndras, men det verkar ändå väldigt tidigt för att kunna se en sådan skillnad. Först oroar man sig för att man inte är gravid och när jag väl är gravid så är oron större än någonsin...

Ska man våga sig på en sån där Baby Ticker kanske? Det är nervöst värre att lägga upp något sånt, men det här är ju trots allt en blogg om alla vedermödor INNAN man blir gravid och den nervösa väntan för att se om det är en livskraftig graviditet är en del av det...Dåså, då bestämmer vi det, en ticker blir det, den dyker upp här alldeles strax.

En liten chock på morgonkvisten...

Eftersom jag hade spottings igår så bestämde jag mig för att ta ett graviditetstest i morse, för att så att säga kunna bryta ihop och gå vidare...men...resultatet blev detta:

Jag befinner mig i chocktillstånd! Jag tog först två billiga tester för att vara på den säkra sidan och sen ett digitalt jag köpte förra veckan av någon anledning. Hur kan de vara så starka när jag ska vara bara 10 dagar efter ägglossning? Varför har jag spottings? Hade jag egentligen ägglossning tidigare?

Nu blir det nervösa dagar/veckor för att se om det verkligen är sant...