Lite panik

Ser man på,ett inlägg till samma vecka!

Igår tyckte jag bebis rörde sig väldigt lite så på kvällen, mitt i julmiddagen med mina föräldrar och svärföräldrarna, fick pappa köra in mig till förlossningen för kontroll. Mannen fick oroligt stanna hemma med sina föräldrar och min mamma. De gjorde ctg och ultraljud och allt såg ok ut även om hon (jo det är en hon!) rörde sig väldigt lite. Men hon tränade på att andas som hon skulle och sträckte lite på någon fot medan hon sov. I natt sov jag nästan inget alls, helt sjuk av oro.Men så i morse var hon igång igen. Men man blir så rädd!

Doktorn mätte henne och de uppskattade hennes vikt till 1500 g (+/- 10 %), så det verkar vara en ganska stor tjej just nu. Ska be barnmorskan kolla mitt blodsocker lite mer noga nästa vecka, jag hoppas hon inte är FÖR stor...det finns alltid något att oroa sig för.

God jul!

Det har gått ännu en månad och i morgon börjar vecka 30...vi smygstartade julen med att slutligen beställa barnvagn. Hotet om tio veckors leveranstid gjorde att inte ens vi kunde vänta längre. Nu valde vi ju konservativt svart, så antagligen är det inga problem. Men bebis kan ju komma tidigare än planerat. En Brio Happy blir det!

Resten köper vi senare...vi har börjat titta, men nja...vi vill vänta lite till.

Nu önskar jag er stackars läsare som är kvar en superfin jul! Jag återkommer nästa år...

Vecka 25

Nu har vi haft två lugna veckor utan ytterligare incidenter och vi hoppas att det håller sig så! Magen växer och bebisen sparkar mer och mer. Men givetvis kan min oroliga själ inte nöja sig med det utan jag tänker ständigt på exakt hur mycket eller hur länge sedan det var bebisen sparkade. Stackars barn, jag kommer väl ta ordet hönsmamma till nya höjder.

När jag passerade 22 fulla veckor passade jag på att skaffa en gravidförsäkring. Av den typen som kostar pengar så att den faktiskt täcker något på riktigt. Trygg-Hansa blev det, precis som min egen försäkring. Om några dagar är jag 25 fulla veckor och det känns som en viktig milstolpe. Kanske, kanske vågar vi oss på att börja titta lite på lite grejer till bebisen då. Eller så väntar vi lite till. Till jul kommer mannens föräldrar hit och de vill nog gärna följa med och titta de också. Och man vet ju aldrig vad vi får i julklapp.

Det verkar som att det där med att köpa grejer till barnet är väldigt olika. En del börjar shoppa i vecka 7 och andra är som jag. Har inte köpt en pryl i vecka 25 och avvaktar nog lite till... En del verkar se det som att det är en ekonomisk fråga, att de vill sprida ut kostnaden. Men har man inte pengarna så får man väl spara lite? Just det ser jag INTE som ett problem. Bara för att jag inte köper nu betyder det ju inte att jag inte planerat för det.

Skrämselhicka

Usch! Igår eftermiddag fick jag en obehaglig överraskning på toaletten. Blod. Rött blod. Jag ringde förlossningen och åkte iväg till antenatalenheten på Östra sjukhuset som de rekommenderade. Mannen mötte mig där och vi lyckades komma precis tre minuter efter att de stängt så vi fick åka hiss upp till specialistförlossningen (?). Väl där fick jag lämna urinprov och sen vänta i två timmar på att de hade tid för mig. De gjorde ultraljud på magen (som visade en pigg bebis och fin moderkaka som inte såg ut att ligga för nära livmoderöppningen), vaginalt ultraljud (som visade en stängd 4 cm lång livmodertapp) och en gynundersökning (som visade lite gammalt blod och en polyp/utväxt på min livmodertapp). Kontentan blev att det verkade ofarligt och kanske kom blödningen från polypen men får jag ny blödning måste jag in igen.  Jag fick också order att lämna nytt urinprov till barnmorskan för jag hade lite vita blodkroppar i urinen som inte ska vara där och kan tyda på en lätt urinvägsinfektion (som kan ha med blödningen att göra). Idag har jag bara haft lite ljusbrun-beiga flytningar, inget konstigt alltså med tanke på att det var illrött igår. Men ändå, usch...Idag är jag hemma och vi får se hur länge jag stannar hemma, läkaren ville att jag skulle vila några dagar för säkerhets skull. Vecka 23 (22+0) idag. Snälla, låt det här gå bra!

Uppdatering långt om länge...

Jodå, än hänger vi i! Nu är jag i vecka 22 och för ca tre veckor sedan var vi på RUL (som gick bra). Bebisen har börjar sparka så smått (lite svårt att känna allt med moderkakan i framvägg) och vi börjar ju närma oss den magiska gränsen när bebisen skulle klara sig om den föddes. Om tre veckor kanske jag kan slappna av lite (haha). Inte för att de finns några indikationer på att den vill komma nu alltså, jag har väldigt lite sammandragningar som tur är. Allt detta bra hindrar ju inte mig från att nästan oroa ihjäl mig såklart...

I min lilla bubbla har jag helt missat alla era kommentarer, ska svara på dem nu!

En liten uppdatering...

Jodå, vi hänger i fortfarande. Men det är som att jag liksom inte har så mycket att säga om graviditeten. Jag är så rädd att jag i stort sett inte pratar om den alls. Det är något som är närvarande i mitt liv, men det känns så skört att jag inte vågar prata om det med någon. Jag har så klart berättat för min familj och några av mina vänner, men ändå...lite för tidigt för mig än. Ens på bloggen. Men jag kommer tillbaka när jag är redo. Nu är vi i vecka 17 och om två veckor är det dags för ultraljud, håll tummarna för oss!

Ett ögonblick av lugn...

Men det kommer mig inte vara länge om jag känner mig själv! Igår var vi på KUB-test och vi (eller snarare bebisen) fick ett jättebra resultat. Risken för Downs (som definitivt är det minst problematiska kromosomfelet) var mindre än en på tiotusen. Men framförallt, det fanns en sprattlande 61 mm lång liten bebis där inne! Lite större än genomsnittet så hade vi inte gjort ivf och vetat precis när befruktningen skedde, så hade beräknat födelsedatum flyttats från 12 mars till 10 mars. Vår barnmorska gör inte det, ivf-datumet gäller.
Jag undrar om jag kan slappna av lite nu? RUL är inte förrän den 15 oktober...en evighet bort.
Här är en bild på det lilla underverket:




- Posted using BlogPress from my iPhone

Nervöst vrak

Det är dåligt med uppdateringar hör nu och det beror på att jag tillbringar min tid med att ta mig från dag till dag. Att tänka framåt är liksom inte ett alternativ. Om tio dagar ska vi på ultraljud och få reda på resultatet av vårt KUB-test. Och fram tills dess kommer jag vara konstant skräckslagen. Varenda liten känning i livmodertrakten resulterar i panik-googlande. Illamåendet håller i sig, men jag har fått Lergigan comp utskrivet och det gör stor skillnad.

Mer uppdatering kommer, men just nu är det para panik och skräck i mitt huvud.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dåligt med uppdatering!

Men nu blir det skärpning. Jag är ganska lamslagen av illamåendet så det blir inte mycket skrivet här just nu. I morgon är jag 9+0 veckor och i förra veckan var vi på vårt första ultraljud. En läkare på carlanderska gjorde ett vaginalt ultraljud och vi fick se en liten, liten bebis (17 mm, precis rätt storlek) med ett tickande hjärta. Min lättnad var helt otrolig, men tyvärr verkar jag inte kapabel att inte oroa mig någon längre stund. Jag var ungefär lika orolig igen några timmar senare...

På onsdag är det dags för det första besöket hos barnmorskan. Ganska nervöst det också!

Här är bildbeviset på att jag är gravid! Ser ni den lilla handen till höger? Den större blobben till vänster av huvudet är gulsäcken.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nojig

I morse kände jag mig ganska ok så jag har tillbringat dagen med att noja över att jag plötsligt inte mår TILLRÄCKLIGT dåligt. Man kan liksom inte vinna när man är en livrädd gravid kvinna. Trots att jag faktiskt kräktes när jag kände en obehaglig lukt i morse kunde jag inte lugna mig, Nu känner jag mig lite mer illamående igen, måste skärpa mig...

Det som gör mig mest nojig är nog de ständiga sticken, mensvärken och ibland svid-känslan i livmodern. Jag har gissningsvis googlat "dagens krämpa i livmodern"+gravid ca 100 gånger redan. Det kommer bli en lång väntan tills på torsdag när vi ska på ultraljud på Carlanderska.