Jo men visst är hon här...

Vår lilla tjej föddes den 13 mars tidigt, tidigt på morgonen. En ganska punktlig dam må man säga. Det blev till slut ett akut snitt eftersom hon fastnade på vägen ut pga pannbjudning men vi mår båda bra. Det kommer nog en liten uppdatering här snart när vi börjat vänja oss lite mer vid varandra. Men så länge kan jag säga att vi mår bra och lilla fröken är den vackraste jag sett.

Alltid är det nåt...

Jag inledde veckan (och numera vecka 36) med en släng av magsjuka. Inte precis vad man drömmer om som höggravid nej. Efter att inte ha fått ner någon vätska på 8 timmar fick vi komma in till akuten och sen till förlossningen där de tog många prover (jag vet inte än om det var vinterkräksjuka eller något annat) och jag var väldigt uttorkad så jag fick stanna kvar för bevakning och när mina värden såg bättre ut fick vi åka hem. Jag hoppas verkligen ingen blev smittad av något om det var ett virus jag hade! Men å andra sidan mådde jag aldrig direkt illa utan det var bara att allt som kom ner i magen kom upp igen lika fort så kanske var det bara min envisa magkatarr som var orsaken. Väldigt skumt. Men lilla hjärtat mådde bra. Eller när jag var som mest uttorkad och vi gjorde CTG så hade hon puls på 200 när hon var som argast över att bli petad på (och ner på 150 när hon lugnade sig), men dagen efter var hon sitt vanliga jag med 140 i vilopuls och 160 när hon rör sig lite. Vi kan nog inte räkna med när hon har en sparkfest, då kommer hon upp i 180, men det hade jag nog också gjort om jag levde runt så där. Barnmorskan försökte desperat få CTG-dosorna att sitta fast när magen rörde sig som mest frenetiskt.

Nu är jag hemma och vilar och dricker mängder med vatten för att återställa vätskebalansen...

Vecka 35

Jodå, vi hänger i! Och egentligen börjar det väl närma sig nu, men jäklar vad svårt det är för mig att ta till mig det här. Jag är väl själva motsatsen till en avslappnad och lycklig förstagångsmor som glatt shoppar till bebisen (utan en tanke på allt som kan gå fel). Men hon sparkar på därinne och jag mår (fysiskt) rätt bra. Lite foglossning och lite sammandragningar (och det är väl bra i det här läget, livmodern tränar ju), men annars är ju allt bra. Lågt blodtryck, fint blodsocker, järnet är väl ok och inga infektioner. SF-måttet var 32 när jag var 33+0 och hjärtat tickade på fint. Men ändå. Oron finns där hela tiden.

Lite har vi börjar fixa, jag har köpt de första kläderna, en amnings-bh, säng och skötbord lånar vi av en kompis (och i början ska vi ha en vagga som går i släkten och den har mamma gjort i ordning) och vagnen är ju beställd (och finns på plats men vi vågar inte hämta den än). Dagens projekt blir att beställa lite filtar, en tunn kudde,en skötbädd och lite annat på internet. Och snart kanske jag packar bb-väskan...

Lite panik

Ser man på,ett inlägg till samma vecka!

Igår tyckte jag bebis rörde sig väldigt lite så på kvällen, mitt i julmiddagen med mina föräldrar och svärföräldrarna, fick pappa köra in mig till förlossningen för kontroll. Mannen fick oroligt stanna hemma med sina föräldrar och min mamma. De gjorde ctg och ultraljud och allt såg ok ut även om hon (jo det är en hon!) rörde sig väldigt lite. Men hon tränade på att andas som hon skulle och sträckte lite på någon fot medan hon sov. I natt sov jag nästan inget alls, helt sjuk av oro.Men så i morse var hon igång igen. Men man blir så rädd!

Doktorn mätte henne och de uppskattade hennes vikt till 1500 g (+/- 10 %), så det verkar vara en ganska stor tjej just nu. Ska be barnmorskan kolla mitt blodsocker lite mer noga nästa vecka, jag hoppas hon inte är FÖR stor...det finns alltid något att oroa sig för.

God jul!

Det har gått ännu en månad och i morgon börjar vecka 30...vi smygstartade julen med att slutligen beställa barnvagn. Hotet om tio veckors leveranstid gjorde att inte ens vi kunde vänta längre. Nu valde vi ju konservativt svart, så antagligen är det inga problem. Men bebis kan ju komma tidigare än planerat. En Brio Happy blir det!

Resten köper vi senare...vi har börjat titta, men nja...vi vill vänta lite till.

Nu önskar jag er stackars läsare som är kvar en superfin jul! Jag återkommer nästa år...

Vecka 25

Nu har vi haft två lugna veckor utan ytterligare incidenter och vi hoppas att det håller sig så! Magen växer och bebisen sparkar mer och mer. Men givetvis kan min oroliga själ inte nöja sig med det utan jag tänker ständigt på exakt hur mycket eller hur länge sedan det var bebisen sparkade. Stackars barn, jag kommer väl ta ordet hönsmamma till nya höjder.

När jag passerade 22 fulla veckor passade jag på att skaffa en gravidförsäkring. Av den typen som kostar pengar så att den faktiskt täcker något på riktigt. Trygg-Hansa blev det, precis som min egen försäkring. Om några dagar är jag 25 fulla veckor och det känns som en viktig milstolpe. Kanske, kanske vågar vi oss på att börja titta lite på lite grejer till bebisen då. Eller så väntar vi lite till. Till jul kommer mannens föräldrar hit och de vill nog gärna följa med och titta de också. Och man vet ju aldrig vad vi får i julklapp.

Det verkar som att det där med att köpa grejer till barnet är väldigt olika. En del börjar shoppa i vecka 7 och andra är som jag. Har inte köpt en pryl i vecka 25 och avvaktar nog lite till... En del verkar se det som att det är en ekonomisk fråga, att de vill sprida ut kostnaden. Men har man inte pengarna så får man väl spara lite? Just det ser jag INTE som ett problem. Bara för att jag inte köper nu betyder det ju inte att jag inte planerat för det.

Skrämselhicka

Usch! Igår eftermiddag fick jag en obehaglig överraskning på toaletten. Blod. Rött blod. Jag ringde förlossningen och åkte iväg till antenatalenheten på Östra sjukhuset som de rekommenderade. Mannen mötte mig där och vi lyckades komma precis tre minuter efter att de stängt så vi fick åka hiss upp till specialistförlossningen (?). Väl där fick jag lämna urinprov och sen vänta i två timmar på att de hade tid för mig. De gjorde ultraljud på magen (som visade en pigg bebis och fin moderkaka som inte såg ut att ligga för nära livmoderöppningen), vaginalt ultraljud (som visade en stängd 4 cm lång livmodertapp) och en gynundersökning (som visade lite gammalt blod och en polyp/utväxt på min livmodertapp). Kontentan blev att det verkade ofarligt och kanske kom blödningen från polypen men får jag ny blödning måste jag in igen.  Jag fick också order att lämna nytt urinprov till barnmorskan för jag hade lite vita blodkroppar i urinen som inte ska vara där och kan tyda på en lätt urinvägsinfektion (som kan ha med blödningen att göra). Idag har jag bara haft lite ljusbrun-beiga flytningar, inget konstigt alltså med tanke på att det var illrött igår. Men ändå, usch...Idag är jag hemma och vi får se hur länge jag stannar hemma, läkaren ville att jag skulle vila några dagar för säkerhets skull. Vecka 23 (22+0) idag. Snälla, låt det här gå bra!

Uppdatering långt om länge...

Jodå, än hänger vi i! Nu är jag i vecka 22 och för ca tre veckor sedan var vi på RUL (som gick bra). Bebisen har börjar sparka så smått (lite svårt att känna allt med moderkakan i framvägg) och vi börjar ju närma oss den magiska gränsen när bebisen skulle klara sig om den föddes. Om tre veckor kanske jag kan slappna av lite (haha). Inte för att de finns några indikationer på att den vill komma nu alltså, jag har väldigt lite sammandragningar som tur är. Allt detta bra hindrar ju inte mig från att nästan oroa ihjäl mig såklart...

I min lilla bubbla har jag helt missat alla era kommentarer, ska svara på dem nu!

En liten uppdatering...

Jodå, vi hänger i fortfarande. Men det är som att jag liksom inte har så mycket att säga om graviditeten. Jag är så rädd att jag i stort sett inte pratar om den alls. Det är något som är närvarande i mitt liv, men det känns så skört att jag inte vågar prata om det med någon. Jag har så klart berättat för min familj och några av mina vänner, men ändå...lite för tidigt för mig än. Ens på bloggen. Men jag kommer tillbaka när jag är redo. Nu är vi i vecka 17 och om två veckor är det dags för ultraljud, håll tummarna för oss!

Ett ögonblick av lugn...

Men det kommer mig inte vara länge om jag känner mig själv! Igår var vi på KUB-test och vi (eller snarare bebisen) fick ett jättebra resultat. Risken för Downs (som definitivt är det minst problematiska kromosomfelet) var mindre än en på tiotusen. Men framförallt, det fanns en sprattlande 61 mm lång liten bebis där inne! Lite större än genomsnittet så hade vi inte gjort ivf och vetat precis när befruktningen skedde, så hade beräknat födelsedatum flyttats från 12 mars till 10 mars. Vår barnmorska gör inte det, ivf-datumet gäller.
Jag undrar om jag kan slappna av lite nu? RUL är inte förrän den 15 oktober...en evighet bort.
Här är en bild på det lilla underverket:




- Posted using BlogPress from my iPhone