Första inlägget i en blogg som kanske ingen kommer läsa...men det är ju inte så viktigt egentligen. Jag vill bara skriva om det som känns absolut viktigast för mig nu och som jag inte kan eller vill prata med om med de i min närhet, utom min man så klart. Jag vill inte att varje samtal med mina vänner ska handla om min (bristande) fertilitet och den ångest man får över tanken att det kanske aldrig blir något barn. De som redan har barn och fått dem utan besvär är ofta lyckligt ovetande om den vånda det innebär att inte bli gravid när man så gärna vill. Det som började som en förhoppning att få tre kanske fyra barn är nu bara en innerlig önskan att åtminstone få ett. Men det finns många som försökt så mycket längre än vi, och än finns det hopp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar